sophieupdate

Aldrig ska skiten sluta. Hittills på den här resan har min dator tagit självmord, en nära anhörig har gått bort och nu till veckans nya skit; min mystiska infektion i käken/tanden/örat. När jag trodde att saker inte kunde skita sig mer så händer det såklart. Jag var taggad på att festa i helgen, istället hamnade jag och Helene denna lördagkväll på "Life St. George Emergency Unit", ett privatsjukhus i city. Kul. Hamnade i ett väntrum i 2 timmar tillsammans med dystra tanter i rullstol med tillhörande syn av hudcancriga armar, en tonårsmamma med sin tonårsdotter som hade en uppenbar överdos av något tragiskt slag samt en fet släkt med en liten 3 årig unge med crooked legs som sprang runt i två timmar och lät som en muterad reptil/ödla/jurassic park/drake som också slog mig med en tidning. Barn verkar gilla att knocka mig i det här landet. Konstigt med tanke på att jag älskar barn (not, sajk, niet). Anyway, efter två timmar kom vi in till läkaren. En vit läkare på tio svarta sjuksköterskor som bara drack kaffe hela tiden verkade det som. Fick smärtstillande spruta i röven, två olika sorters antibiotika tabletter och 20 smärtstillande tabletter att knapra på. Gott. Fick ingen direkt diagnos förutom att örat är fyllt med vätska och att jag ska poppa tolv tabletter samanlagt om dagen i 2-3 veckor + att om inte antibiotikan hjälper till mot smärtan i tanden inom fem dagar måste jag boka tandläkartid. Yes, så är det. Är så trött på denna smärta nu att jag faktiskt inte bryr mig längre. Plockar ur tanden om jag måste, jag skiter i faktiskt. Orkar inte bry mig. Jag säger som Mange Schmidt; Jag vill vara ledig ledig ledig, bara sitta bredvid, bredvid, bredvid. Jag hoppas verkligen att ni har det bättre än mig där hemma just nu! Kram från Guds mest hatade barn. (P.S. Är egentligen inte så bitter som jag låter, det är smärtan som talar just nu).