sophieupdate

Just nu känns det som att någon drar i mina armar åt olika håll. Eller nej. Det känns som att jag själv drar i mina armar och kan inte besluta mig för vilken arm jag ska släppa iväg. Båda förslagen är otroligt bra. En kan tro att jag borde vara tacksam för att har två val istället för inga alls eller att jag borde vara tacksam för att båda dessa två val kommer resultera i bra grejer. Jag. Kan. Inte. Välja. Kommer jag ångra mig om jag åker? Kommer jag ångra mig om jag inte åker? Jag försöker tänka bara på mig själv och inte låta omgivningen "cloud my judgement".

Några säger: Hemma finns alltid kvar, Stockholm finns alltid kvar. En annan säger: Åk, det är världens merit!! Någon annan: Har du inte råd, har du inte råd. Och en annan: Bara för det är första bästa chansen betyder inte det att det är den bästa chansen, du kanske inte har råd/tid/kan att ta en bättre chans som dyker upp om du slösar alla resurser du äger på denna.

SUCK! Jag väntar nervöst till klockan slår 16.00. Innan dess var det meningen att jag skulle plugga men jag kan inte koncentrera mig när jag har den här anställningsintervjun i huvudet. Jag kan inte tänka rationellt heller angående intervjun. Den enda frågan jag borde ställa mig är: Hur mycket är Praktik på E---------- i N------ värt? Är det verkligen värt att försätta sig i grova studieskulder/lån i ytterligare ett halvår? Jag hoppas jag får svar på den frågan efter 16.00 idag. Det känns som en domedag. Det är det i och för sig också. Jag återkommer genast efter telefonintervjun.