sophieupdate

En lång dag. Den längsta hittills. Vaknade runt 07.00. Tog en snabbfrukost med tyskarna i köket. Mackor med philadelphia ost och vanilj té. Promenerade de 20 minutrarna till skolan. Två dubbeldäckare stod och väntade på oss international students. Efter att vi skrivit på ännu ett avtal om att familj eller släkt inte kan stämma skolan om vi skulle dö på någon av dess utflykter var vi på väg. Åkte till massa olika destinationer här i PE (Port Elizabeth). Först hamnen, helt onödigt stopp för absolut ingen av studenterna stod och lyssnade på vilka bilmärken som importeras till PE, när klockan är 09.00 på morgonen. Åkte sedan till City där vi gick till något monument och gjorde ännu ett stopp vid något som hette Fort Frederick. Nått fort bara. Efter det började det intressanta med dagen. Vi åkte till utkanten av stan. Längre än city center har vi inte kommit tidigare. Det blev mer industri ju längre ut vi kom och till slut trodde jag nästan att jag var i Årsta, så MYCKET industrier var det. Det är en väldigt sunkig syn att se på kan jag säga. Usch. Vi pratade med våra tyska housemates om hur obehagligt det känns att vi kommer inglidandes i två färgglada dubbeldäckarbussar som det står hakuna ma tata på, på hela utsidan. Alla fönster är även öppna, uppe som nere och kamerablixtrarna smattrar på när de första färgglada små sönderslitna kåkhusen dyker upp. Befolkningen vinkar dock glatt åt alla vi ”fucking stupid tourists” som ena tysken i vårt hus kallade det. Jag håller med. Pinsamt men endå vill man så gärna få med detta på bild. Det är en helt annan värld. Vi kom tillslut till ett museum vars arkitektur påminner något om kulturhuset. Grått, rakt och betong. Kommer inte ihåg vad museumet hette men det handlade om landets politiska historia, altså med fokus på apartheid. Det var intressant och nästan lika gripande som att besöka ett konsentrationsläger i Tjeckien. Men inte riktigt så gripande. Men nästan. Jag har fortfarande inte greppat det här landet. Man brukar alltid kunna få sig en bild relativt snabbt angående ett land. Exempelvis Finland, hårt och, ja, jag vet inte, bara hårt. Eller kanske även något nedstämnt. Eller kanske Sverige, blygt, mörkt, mörkt, mörkt och kanske lite asocialt. Speciellt när man sitter på T-banan. Ok skitsamma. Men jag har inte fått något riktigt grepp om det här landet ännu. En relativt sunkig förort som vi passerade på väg hem från museumet såg jag bara massa mörkhyade skolbarn som gick med sina skoluniformer och tänkte att det bara bor svarta i det här området. Sedan såg jag ett av de sunkiga husen, där inne satt en vit man och ett vitt barn. I nästa hus backade en kombi in på parkeringen, lika sunkigt hus som det förra. Även där steg en vit familj ut. Man förstår liksom inte hur demografin är upplagd. När vi var på rugbymatch var majoriteten av åskådarna vita men det var endå ganska många svarta där också. I Greenacers som är ett Kista centrum i superformat jobbar det nästan uteslutande svarta människor medan majoriteten som sitter på fläskis-stället/karlavagnen-i-fruängens-centrum-fast-i-hamburgerrestaurang-form, Wendy's, är vita som sitter och käkar på en double burger with bacon, cheese and egg. Ska ta reda på varför det är så konstig uppdelning i det här landet. Okej, nu får det räcka med skrivande. Bilder finns som vanligt på facebook, la upp massa från museumet idag. Hoppas ni inte dör i kylan där hemma. Här är det lagom. Miss u